Finns det objektiva sanningar om Gud?

Summary

Finns det objektiva sanningar om Gud?

En kritik om tre moderna/postmoderna försök att neka påståendet att det finns objektiva sanningar om Gud.

Pilatus gick då tillbaka in i palatset och kallade till sig Jesus. Är du judarnas kung? frågade han honom. Ställer du den frågan som romersk landshövding eller är det judarna som vill veta det? svarade Jesus. Jag är väl ingen jude? snäste Pilatus. Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit. Vad har du gjort? Då svarade Jesus: Jag är inte en jordisk kung. Om jag hade varit det hade mina efterföljare kämpat för mig när jag arresterades av de judiska ledarna. Men mitt rike är inte av denna världen. Pilatus svarade: Då är du alltså en kung? Ja, sa Jesus. Jag är född till det. Och jag har kommit för att vittna om sanningen. Alla som älskar sanningen är mina efterföljare. Vad är sanning? utropade Pilatus. Sedan gick han ut till folket igen och sa till dem: Enligt min mening är han inte skyldig till något brott. (Johannes 18:33-38)

Genom tiderna har människan frågat Pilatus fråga. Vad är sanning? Hur kan jag veta sanningen? Finns det bara en sanning? Som en kristen filosof, vill jag undersöka dessa frågor med dig.

Den bibliska föreställningen om sanning är ganska mångfacetterad. Bibeln använder vanligtvis orden 'sann' eller 'sanning' i ett icke-filosofiskt sätt för att indikera egenskaper som trohet, moralisk rättrådighet, verklighet, och så vidare. Men ibland talar Bibeln om sanning i den mera filosofiska uppfattningen om ordet som sanningshalt. Naturligtvis förutsätter de bibliska författarna överallt att det de skriver är sant i samma betydelse, det vill säga att de inte skriver osanningar. Kristen teologi har därför en andel i den filosofiska uppfattningen om sanningen.

Trots detta finns det ingen unik kristen teori om sanning. Och så borde det vara, för om kristendomen presenterade en distinkt sanningsdefinition och normer för sanning, så skulle anspråket om dess sanning vara endera cirkulärt eller system-beroende och därmed trivialt. Men kristendomen vill rekommendera sig själv på idéernas marknad. Kristendomen påstår sig vara sann i den vanliga betydelsen av ordet, och lämnar uttrycket av den mer nogrannare definitionen för filosoferna. Så när filosoferna formulerar olika teorier om sanning, såsom korrespondens teorin (the Correspondence Theory of Truth), koherens teorin (the Coherence Theory of Truth), eller existens teorin (the Existence Theory of Truth), kan ingen av dessa bli döpta till den kristna teorin om sanning, och bland kristna filosofer finns det anhängare för var och en.

För min del, finner jag att en minimalistisk version av korrespondens teorin är mest tillfredställande. Teorin går ända tillbaka till Aristoteles, och tidigare. Enligt Aristoteles: "Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning." Istället för att ge en direkt definition av sanning, ger Aristoteles villkor under vilka något kan verkligen hävdas som sanning, och det tycks mig att hans oerhört inflytelserika karakterisering är helt korrekt. Under medeltiderna, tog filosoferna upp frågan om sanningen mer direkt. Thomas av Aquino karakteriserade sanning som korrelationen mellan intellektet och verkligheten. Med andra ord, om verkligheten är så som intellektet bedömmer, är sanning en engenskap hos både bedmöningen och själva intellektet.

Bland nutidens korrespondensteoretiker uppfattas sanningen som en egenskap hos meningar eller proposition som motsvarar världen så som den verkligen är. Till exempel, meningen "snö är vitt"är sann om och endast om snö är vitt. Jag låtsas inte att Bibeln lär sanning enlight korrespondensteorin, men en sådan teori verkar vara förenlig med den bibliska idén om sanning och dessutom rimlig, om inte självklar i sin egen rätt.

Men vad har Kristen teologi att ge till en diskussion om sanning? Nå, den berättar spesifikt att det finns sanningar om Gud, vilket är inte trivialt. Vissa moderna och postmoderna tankeskolor näkar att objektiva teologiska sanningar existerar. Ateister och teister kan ha olika åsikter om vilka påståenden om Gud är sanna och falska. Teisten anser att påstoendet "Gud existerar" har sanningsvärde 'sant,' medan ateisten anser att detta påstående har sanningsvärde 'falskt.' Men båda kommer överens om att det finns påståenden om Gud och att sådana påståenden är inte utan sanningsvärde. Några moderna och postmoderna tankeskolor är ändå av annan åsikt.

Beakta, till exempel, verifikationsprincipens utmaning. För att förstå verifikationistens utmaning, måste man först och främst förstå skillnaden mellan en mening och en proposition. En mening är en linguistisk enhet som består av ord. En proposition är informations innehållet uttryckt av en deklarativ mening. Till exempel, meningen ”Snö är vitt” är tydligt inte samma mening som ”Der Schnee ist weiss.” Ena har tre ord och andra fyra, och de har inga likadanna ord. Oberoende innehåller båda meningarna samma information, nämligen att snö är vitt, och därför uttrycker båda samma proposition.

Under logiska positivismens glansdagar på trettio- och fyrtiotalet var det allmänt trott bland filosofer att det bokstavligen inte finns propositioner om Gud. Meningar som innehöll ordet 'Gud' ansågs vara meningslösa. Till exempel, att sagä "Gud skapade världen" var lika meningslöst som att säga "Det brynigt var, och slidig måv på vägarn muntert gyrade." Denna filosofiska arroganssen mot religiöst och vanligt språk var resultatet av positivisternas prisande av verifikationsprincipen (the Verification Principle of Meaning). Enligt denna princip, som gick igenom ett antal revideringar, måste en mening kunna i princip vara empiriskt verifierbar för att vara meningsfull. Eftersom teologiska uttalanden inte kunde verifieras empiriskt, ansågs de vara meningslösa. Under verifikationismens tryck började några teologer förespråka emotivistiska teorier om teologiskt språk. På deras syn var teologiska uttalanden inte alls uttalanden om faktum utan bara uttryck av användarens känslor och attityder. Till exempel, meningen "Gud skapade världen" försöker inte uttrycka ett faktum, utan de var endast ett sätt att uttrycka, till exempel att användaren är fylld med förundran på universumets storhet. Det behövs knappast sägas att en sådan tolkning av teologisk diskurs representerar varken synvinkeln av de bibliska författarna eller vanliga troende. De menar oftast sina religiösa uttalanden exakt på dessa sätt som de tycks hävda, till exempel att Gud skapade världen. Lyckligtvis var det snart upptäckt att verifikationsprincipen inte bara skulle tvinga oss att avfärda teologiska uttalanden som meningslösa, men också en hel del vetenskapliga uttalanden, tillsammans med etiska, estetiska och metafysiska påståenden, vilket gjorde principen helt orimlig. Men ännu mer fundamentalt, insågs principen vara självvederläggande. Fråga dig själv, är meningen "En meningsfull mening måste kunna vara empiriskt verifierbar" empiriskt verifierbar? Svaret är tydligt "nej", för ingen mängd av empiriska bevis skulle hjälpa verifiera denna meningens sanning. Verifikationsprincipen är alltså enligt sitt eget kriterium en meningslös kombination av ord, vilket behöver knappast uppehålla teisten, eller i bästa fall en slumpmässig definition som teisten är fri att förkasta. På grund av dessa orsaker har filosoferna nästan helt och hållet övergett logiska positivismen och verifikationsprincipen, men det är sorgligt hur den positivistiska attityden sitter kvar i vissa icke-filosofiska ämnesområden, särskilt bland vetenskapsmän som var utbildade under den positivistiska eran.

Den andra förnekningen av teologiska sanningar kommer från österländsk mysticism och dess underliga västerlänska steg-barn, New Age-rörelsen. Enligt detta perspektiv, som jag ska kallar mystisk anti-realism, finns det påståenden om Gud, men de är varken sanna eller falskta, det vill säga sanningsvärdelösa. Således propositioner som uttrycks av meningar som "Gud finns", "Gud är god" eller "Världen skapades av Gud" är varken sanna eller falska, med inget sanningsvärde. Gud sägs att överskrida alla kategorier av mänskligt tänkande och språk, så att det är helt omöjligt att hävda sanningar om Gud, vilket kristen teologi låtsas göra.

Tyvärr, är det inte ens klart vad som menas med den mystiska anti-realistens påstående att Gud "överskrider mänskligt tänkande och språk." Det är ett metaforiskt uttryck, men vad betyder det? Den bästa förklaringen jag kan ge av detta påstående är att det som logiker kallar för bivalensprincipen inte gäller för propositioner om Gud. Denna princip anger att för varje förslag p, är p antingen sant eller falskt. Principen är mycket nära lagen om det uteslutna tredje, en av de tre berömda tankelagar som anger att för varje förslag p och dess negation inte-p är antingen p eller inte-p sant. Påståendet i fråga är att propositioner som skenbart nämnar Gud ar varken sanna eller falska.

Först och främst verkar en sådan ställning obegriplig, för det verkar absurt att säga att en logisk motsägelse inte är en falskhet. Men från denna synpunkt är förslaget som uttrycks av meningen "Gud både existerar och inte existerar" inte falskt. En sådan proposition verkar nödvändligtvis falskt! Det är inte heller sant att "Gud endera existerar eller inte existerar." Men detta uttalande verkar vara nödvändigtvis sant – vad finns det för alternativ?

Men denna position innhåller en ännu djupare inkoherens. Tänk på propositionen som uttrycks av meningen "Gud kan beskrivas med propositioner som följer bivalensprincipen." Eftersom detta påstående är i sig själv en proposition om Gud, kan inte bivalensprincipen gälla för den. Därför kan det inte ha et sanningsvärde, och därmed kan det inte vara falskt. Men hur är det möjligt när anit-realisten påstår att bivalenprincipen inte gäller för propositioner om Gud? Om bivalensprincipen ger efter för propositioner om Gud, är det inte falskt att Gud kan beskrivas enligt bivalensprincipen? Påståendet vederlägger därmed sig själv. Man kan inte koherent hävda att propositioner om Gud är varken sanna eller falska.

Anti-realisten kanske svarar att ovanstående endast visar att rationella paradoxer inte kan undvikas när vi försöker tala om Gud, men detta stämmer inte. Så länge vi respekterar bivalensprincipen, kan vi diskutera helt rationellt och koherent om Gud. Osammanhängande är anti-realistens förnekande av giltigheten av bivalensprincipen för propositioner om Gud. Den som förnekar att bivalensprincipen gäller för propositioner om Gud hävdar i sitt förnekande en bivalent proposition om Gud. Det är inte Gud som orsakar inkoherensen, utan endast den mystiska anti-realistens position.

I varje fall är det klart att ingen orsak kan ges för att anta positionen att bivalensprincipen inte gäller för propositioner om Gud. För varje påstådd orsak att anta denna position skulle kräva att man bekräftar sanningar om Gud, vilket är förbjudet. Till exempel, om bivalensprincipen sägs ge efter på grund av att "Gud överskrider människliga tankekategorier," eller "Gud är hält och hållet annat," eller "Gud är allsmäktig," så är alla dessa orsaker bivalenta propositioner om Gud. Men positionen anser detta vara omöjligt, vilket gör alla dessa påståenden falska. De lägger därmed inte grunder för att anta positionen i fråga. Positionen kan ändast tas med ett trossteg. Men som rationella män och kvinnor, borde vi vara mycket ovilliga att begå intellektuellt självmord när det gäller teologi. Utan någon orsak att överge rationellt tänkande i denna disciplin, borde vi fortsätta använda de rationella tankelagarna som har visat sig vara så givande i andra discipliner.

Den sista moderna attacken mot teologisk sanning så som kristna förstår det är allra vildast. Jag ska döpa den till radikal pluralism. Med rötter i österländsk mysticism, och sedan radikalt individualiserad genom påverkan av Kants kritiska filosofi, anser denna vy att varje individ utgör sin egen verklighet. Det finns dock inte en trans-subjektiv sanning om hur världen verkligen är. Enligt den vyn är populära uttrycket "Det är sant för dig, men det är inte sant för mig" bokstavligen sant. Denna attityd verkar helt klart vara absurd: oberoende om vi tror på att spisplattan är på eller inte, bränner vi oss om vi lägger handen på den då den är på. Det är objektivt sant att spisplattan är het, oberoende av vår subjektiv inställning till den. På samma sätt är det säkert att det fanns evenemang som pågick innan jag föddes helt oberoende av mig: Stora smällen (the Big Bang), galaxbildningen, dinosauriers tidevarv, och så vidare. Men dessa absurditeter resulterar eftersom vi fortfarande tänker på en objektiv verklighet och försöker förena subjektivismen till den. Enligt radikala pluralismen, finns det ingen objektiv verklighet, det finns ingen övergripande realitet. Världen har fallit i bitar och har blivit ersatt av världen-för-mig.

Den radikala pluralismen motsätter sig mot den kristna världsbilden eftersom kristendomen tillskriver en privilegierad position till Gud som kännare av all sanning. Han står, så att säga, på toppen på pyramiden av olika världsperspektiv och i enigheten av Hans intellekt förstår världen som den är. Från ett kristet perspektiv finns det dock en enighet om sanning och verklighet som är känd av Gud. Radikala pluralister ser dock ofta karaktären av sin uppgift som öppet anti-teologisk. Till exempel, litteraturkritikern Roland Barthes skriver,

Att ge en text en författare är att införa en gräns på den texten, att inreda den med en slutlig betydelse, att stänga in skriften. . . . Litteraturen, på precis samma sätt, genom att vägra att tilldela. . . en slutgiltig mening i texten (och till världen som text), frigör vad som kan kallas för en anti-teologisk verksamhet, en verksamhet som är verkligen revolutionerande eftersom att vägra att fixera mening är sist och slutligen att vägra Gud och hans hypostaser— förstånd, vetenskap, juridik.

Jag tycker att det är särskilt intressant att radikala pluralister anser att förnuft, vetenskap och juridik borde avvisas tillsammans med Gud.

Relativismen har sin andel i radikala pluralismen. Till exempel, den Amerikanska filosofen Richard Rorty säger att sanningen är vad som hälst mina kollegor kommer att låta mig komma undan med. Eftersom du och jag har olika kollegor, är sanningen pluralistisk, på grund av att dina kollegor kanske inte låter dig komma undan med samma saker mina kollegor låter mig komma undan med. Filosofen Alvin Plantinga reagerar mot Rorty och skriver:

Även om denna uppfattning är mycket modern och "in" i dagens intellektuella värld, har det märkliga, om inte befängda, konsekvensser. Till exempel, de flesta av oss tycker att de kinesiska myndigheterna gjorde något monstruöst i att mörda de hundratals ungdomar på Himmelska Fridens Torg, och sedan förvärrar sin ondska genom att förneka att de hade gjort det. På Rortys synvinkel anses detta vara ett obarmhärtigt missförstånd. Vad myndigheterna verkligen gorde, var att de förnekade att de hade mördat studerande, vilket är något helt lovvärdat: de försökte få till stånd realiteten att påstådda massakern aldrig hände. För de försökte se till att deras kollegor skulle låta dem komma undan med att säga att massakern aldrig hände, det vill säga att de försöker göra det sant att det aldrig hände, och vem kan skylla dem för detta? Samma sak gäller de nutidens nynazister som hävdar att det inte fanns någon förintelse. Från Rortys synpunkt, försöker de bara se till att en sådan fruktansvärd händelse aldrig hände, och vad kan vara mer lovvärt än detta? Detta tankesätt har verkliga möjligheter att hantera fattigdom och sjukdom: om vi bara låter varandra komma undan med att säga att det inte finns någon fattigdom och sjukdom—ingen cancer eller aids, till exempel —då skulle det vara sant att de inte finns, och om det är sant att de inte finns, naturligtvis skulle de inte finnas.

Den allvarliga poängen i Plantingas satiriska kritik är dess utsättande av den verkligt hotfulla naturen av radikal pluralism. Eftersom det inte finns någon objektiv sanning, är verkligheten det vad de med makt vill att den är. Utan sanning, finns det inget som kontrollerar den otyglade viljan för makt.

Om detta inte vore tillräkligt illa, verkar radikala pluralismen nämligen vara självvederläggande. Vi behöver bara fråga oss själva "är radikala pluralismen objektivt sann?" Den hävdar att "det finns ingen objektiv sanning om världen," men detta uttalandet påstår sig vara en objektiv sanning om världen. Den säger att "varje individ utgör sin egen verklighet," så att det inte finns någon objektiv verklighet, men det är i sig själv ett uttalande om den objektiva verkligheten. Den konstaterar att påståendet "sanningen är pluralistisk" är objektivt sant, vilket är självvederläggande.

En radikal pluralist kan altså inte undgå denna inkoherens genom att säga att det är bara från hans perspektiv som det inte finns någon objektiv sanning om världen. För om detta vore sant från hans synvinkel, hindrar det inte existenssen av objektiva sanningar om världen, vilket gör hans perspektiv objektivt falskt. Om han svarar att det är bara från någon annans perspektiv som det finns objektiva sanningar om världen, så innebär det att all sanning är bunden av perspektivet, vilket är inkoherent.

Men varför är så många lockade av en pluralistisk eller relativistisk uppfattning om sanning, trots att de är både absurda och självvederläggande? Jag tror attraktionen beror på ett misförstånd om tolerans-konceptet. I vårt demokratiskt samhälle har vi ett djupt rotad utfästelse till tolerans mot andra åsikter. Många manniskor har det intrycket, att tolerans kräver radikal pluralism när det gäller sanning. De verkar tänka att påståendet att objektiva sanningar existerar är inkompatibelt med tolerans mot andra åsikter, för att dessa åsikter måste anses vara falska. Så för att kunna tolerera alla åsikter, kan ingen av dem vara falska. De måste alla vara sanna. Men eftersom de är ömsesidigt motstridiga, kan de inte alla vara objektivt sanna. Därför måste sanningen vara relativ och pluralistisk. Men det tycks mig vara ganska självklart att en sådan uppfattning grundar sig på en felaktig uppfattning av tolerans. Tolerans-begreppet innebär i sig själv att man inte håller med det som man tolererar. Annars skulle man inte tolerera det, utan man skulle hålla med! Man kan således tolerera endast en åsikt som man själv tycker är falsk. Du kan inte tolerera en åsikt som du tror är sann. Själva tolerans-begreppet förutsätter att man tror att det man tolererar är falskt. Så objektiv sanning är inte oförenlig med tolerans; tvärtom förutsätter tolerans en objektiv syn på sanning.

Den rätta grunden för tolerans är inte pluralism, utan medfödda värdet varje människa skapad i Guds bild har inom sig själv, och därmed är utrustad med vissa gudagivna rättigheter som åsikts- och yttrandefrihet. Det är därför Jesus sade: "Det finns ett ordspråk som säger: 'Älska era vänner och hata era fiender.' Men jag säger: Älska era fiender! Be för dem som förföljer er!" Grunden för tolerans är inte relativism, utan kärlek.

Sammanfattningsvis anser jag att medan den kristna teologin inte framlägger en viss teori om sanning, är den helt förenlig med den traditionella föreställningen om sanning som korrespondens. Den kristna världsbilden ger sig ut för att beskriva verkligheten så som den är, och därför påstår sig vara sann. Alla de utmaningar emot teologisk sanning som verifikationismen, mystiska anti-realismen, och radikal pluralismen satt fram visades vara ytterst självvederläggande och inkoherentta. Naturligtvis har jag inte försökt visa att de propositioner som utgör den kristna världsåskådningen är sanna. Detta är ett föredrag för en annan dag.

William Lane Craig